Det ofattbara är att hon inte längre finns

Denna blogg som var tillägnad vår älskade Ebba kommer att få sitt slut här.

Ebba fick leva knappa 5 månader. Den eviga frågan varför kommer vi inte att få svar på. Veterinärerna talade flera gånger om Ebba som en "multiproblemhund", allergiska symptom, luft i magen och slutligen dödsorsaken, tarmarna sönderfrätta. Det gör ont att skriva om hennes sjukdomar, jag vill glömma den delen, glömma när hon hade ont och vi inte fick någon hjälp, och istället minnas de månader vi fick ha med en frisk och glad Ebba.

När jag och Joel funderade på namn till henne innan hon flyttat hem, pratade vi om Ebbaälskling, nu är hon Ebbaängel. Varför ska den finaste lilla hundvarelse som finns vara tvungen att lämna oss så tidigt? Kunde vi ha gjort något annorlunda? Var det vårt fel? Vet hon om att vi gjorde allt som stod i vår makt, enligt den kunskap vi hade? Vi kunde ju inget annat än lita på det de 6 olika veterinärer vi varit i kontakt med fredag-måndag sa... Det är inget akut. Stackars Ebba måste ha haft mera ont än hon visade oss, och blicken hon gav mig innan hon gick i väg med sköterskan för att bara bli röntgad och ultraljudad har etsat sig fast, kanske visste hon redan då mer än någon annan. Hon ville inte gå, tittade på mig och jag satte mig ner vid hennes sida och sa att det går nog bra. Tänkte på hur löjlig sköterskan måste tycka att jag är - de skulle ju bara undersöka! Men det var sista gången jag såg henne vid liv.

Tårarna bara rinner. Det gör de största delen av min vakna tid. När jag sover vill jag inte vakna för då minns jag så tydligt vad jag drömt, jag som sällan minns några drömmar. Nu är det bara Ebba i mina drömmar, i natt drömde jag att jag kommit på hur hon skulle bli frisk, vaknade och grät. Senare vaknade jag igen för att jag tyckte jag hörde att hon andades som när hon sover från sin bädd, men det gjorde hon förstås inte. Saknaden, smärtan, tomheten är värre än jag någonsin upplevt den, den är obeskrivbar och lika hemsk som Ebba var fantastisk.

Jag vet att det finns åsikter om att vi sörjer. "Det var ju bara en hund" kan man nästan höra hur somliga tänker, men jag har turligt nog inte hört någon säga det ännu. Och att jag skriver ut hur jag känner har folk alltid haft åsikter om. Jag skriver för att det är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Jag skriver offentligt för att det också finns de som bryr sig, om oss och om Ebba, och för att jag själv vill att folk ska veta hur det är, hellre det än att jag tvingas berätta det åt alla. Jag kan inte ännu prata om Ebba utan att det stockas i halsen och orden tar slut, då är det bättre att andra redan vet. Att sörja en hund, är likadan som vilken sorg som helst, man kan inte mäta sorg i vad det är man sörjer. För oss var Ebba viktig, en fullvärdig familjemedlem. Strax innan min telefon ringde och vi fick det hemska beskedet hade Joel sagt åt sin oroliga fru att allt går bra, han kramade om mig och sa att jag, Ebba och Saga är hans familj. Det sa han i går också. Ebba fortsätter att vara med oss och vi kommer aldrig att glömma henne, men jag hoppas att smärtan och saknaden vi känner blir mindre för var dag som går. Mitt största hopp ligger till att hon förlåter oss för vad vi inte visste och att vi får se henne igen när vi dör.

Sjukdomshistorien hittills

Det är två veckor sedan det hela började med att ögat och ansiktet svullnade upp, samt att hon fick små knottror här och var. Det förändrades snabbt under e.m. kom och gick. När hon såg riktigt deformerad ut ringde vi jourhavande veterinär, fick snabbverkande kortison och värkmedicin. 

Så såg det ut när det började, men det blev betydligt värre. 

Under natten till tisdagen 15.10 började hon kasta upp. 20-30 ggr på några timmar, vi for in till Losvika djurklinik där blodprov och röntgenbilder togs. Konstaterades att infektion finns i kroppen. På röntgen såg man en enormt stor luftficka, som veterinären inte kunde tro att var enbart luft - därför opererades hon, i hopp om att hitta främmande föremål i tarmen. Där hittades ingen förklaring, lite sand och ett grässtrå som antagligen skulle ha hittat ut den naturliga vägen, men också en mycket irriterad tunntarm. Både tunntarm och magsäck hade öppnats. 

 

Efter operationen var hon dålig såklart, en stor operation och ingen förklaring hittad. Diet med välling skonsam för tarmen påbörjades och Ebba åt både mediciner och mat med god aptit. Ibland kräktes hon men jag tror förklaringen till det ligger i att jag gav medicinen på tom mage vissa dagar, innan jag visste att det ska man inte göra. I övrigt mådde hon bra. 

På tisdagen exakt 1 vecka efter operationen hade hon kräkts upprepade gånger på morgonen. De ville vi skulle visa upp henne vid kliniken så vi for dit, fick antibiotikan utbytt, nya blodprov tagna med fortsatt positivt på infektionsprovet. Vi skulle också höja matkopparna åt henne och ge små portioner med mat, samt inte ge medicin på tom mage. De misstänkte att något i magsäcken stör henne, mest troligt en outvecklad magmun som inte kan reglera  syror i magsäcken. 

På fredagen samma vecka, 11 dagar efter operationen, for vi tillbaka till kliniken för att plocka bort stygnen. Hon åt dåligt den dagen redan på morgonen, vilket bara inte händer med ett matvrak som Ebba. Försökte ge henne mat flera gånger efter det men hon ville inte ha. Hon blev riktigt slö under kvällen, gick kutryggad och stelt och mest bara sov. Ringde jourhavande veterinär än en gång och han förberedde oss på att det kunde vara sista resan. Framme vid mottagningen fick hon en spruta värkmedicin och order om att ringa Losvika direkt på lördag morgon. 

Hela lördagen satt vi vid Losvika med en dålig Ebba. Veterinärerna råkade alla vara borta på skolning så sköterskan fick order via telefon. Blodprov togs, visade på uttorkning, fick därför NaCl i dropp. Piggnade knappt alls till. Den dagen åt hon inte heller annat än en par teskedar kattmat. Hon fick också medicinen Zitac, 3 ggr om dagen f.o.m det. 

Igår söndag var hon fortfarande dålig och oäten. Inte velat gå ut, velat vara i fred och bara sovit. I går märkte vi också att hon svullnat upp vid revbenen och strax bakom. Ringde veterinär Ursula om råd, men läget var inte akut ansåg hon. 

Måndag morgon och äntligen större möjligheter. Ringde den veterinär jag fått 24 tips om, Pentti Tapio i Kälviä. Han tyckte jag skulle sluta med Rimadyl (värkmedicin) vilket jag redan gjort pga. egna misstankar om att det kunde ligga en bov i den, men också med antibiotikan Synulox, och ist följa med tempen. Antibiotikan kan nämligen ge aptitlöshet. Han tyckte jag skulle avvakta tills vidare, men nämnde också att sammanväxningar efter operationen kan vara möjliga. 

Ebba är i övrigt piggare idag. Ingen mat har jag fått i henne men hon bryr sig i om var jag rör mig, kommer självmant ut och kissar och lyssnar mer på ljud utifrån. Därför tyckte de inte heller vid Losvika att jag behövde komma in idag. 

Det som oroar mig är den fortsatt svullna magen. Och att vi inte vet alls vad något beror på ännu, vi står fortfarande på ruta 1 med det. Inte för att jag behöver veta heller, bara hon skulle bli och få hållas FRISK! 

Ebba tränar apport

Ebba, som blev 16 veckor i lördags tränar apport med husse på videorna nedan. Apporten har varit en utmaning med flera bakslag men nu hoppas vi att det ska börja fungera bättre och bättre....

http://youtu.be/IoGRZqaULPY

http://youtu.be/agZY2pP0IL0

en Ebbafilur

Idag har jag och Ebba varit till veterinären och fått vårt sista vaccin för att få entra alla utställningar och kurser. Ebba uppförde sig exemplariskt och charmade veterinären och sköterskorna ordentligt. De trodde mig knappast när jag berättade vad jag hittade på köksbordet i natt när jag steg upp för att kolla varifrån gnällandet jag hörde kom... jo just det, Ebba står med alla fyra tassar på vårt matbord, och viftar försiktigt på svansen. 

Ner åkte hon, men jag kunde mest skratta åt henne. Jag och Joel hade före det suttit och funderat att det ser ut som om någon tuggat på bladet på blomman som står där, och Saga hade fått skulden. Jag tror dock boven var någon annan. Hon vet såklart att hon inte får vara på bordet, hon får inte fara upp på kökssoffan ens varifrån hon då har hoppat till bordet, så hon gör det när vi är borta eller sover. Hur gör man då om man vill undvika att en hund går på och antagligen också slickar rent hela bordet, om jag får fråga? 

Veterinären frågade också hur livet med en Weimaraner är, och mitt svar var omväxlande och spännande. Hon hittar på otyg varje dag, är väldigt rolig och så, men hon är inte alls långt i från en annons på findit däremellan... 

Mellanrapport 15v

Vi har en jobbig valp. Det har Ebbas fröknar i skolan också konstaterat, eller deras ordval var "krävande". Hon är som mysigast när hon sover och är nyvaken, men allt annat far i motsatt håll. Hon bits så förskräckligt mycket, hon har bitit sönder flera klädesplagg när hon hoppar mot oss och biter tag i kläderna. Vi har provat "allt", hålla i henne tills hon lugnar sig, stänga in i annat rum tills hon lugnar sig, knuffa undan henne även om vi vet att det bara uppmuntrar till mera lek är det ändå den reaktionen som kommer först när man blöder tillräckligt och så har vi försökt med "Nej", samt att ignorera. Allt utom de två sistnämnda trissar bara upp henne mer. Ignorera kan man göra men då har hon oftast hunnit få sönder något och hon biter så hårt att man inte står ut så länge med att bara låta henne hålla på... Att förbjuda är det vi försöker hålla oss till nu helt och hållet, alltså vi försöker få sagt ett tydligt Nej och avvisar henne, samt erbjuder henne något annat att leka med. Det fungerar om hon inte är så pass upp i varv att hon också blivit döv, vilket händer ganska ofta. 

Det vi lärt oss är att inte använda rösten när vi berömmer, om vi använder så bara en låg ton och kort. Det är det som får i gång henne så pass mycket att hon inte kan lyssna. Värst är hon på morgonen efter nattsömnen, och på valpskolan när där är så många andra lekglada hundar och samtidigt skulle man behöva koncentrera sig på vad matte och husse säger! Det blir liksom för mycket. Vi har många, många gånger längtat efter vår vuxna Ebba som inte bits! Allt skulle vara mycket roligare och enklare då. 

Joel börjar jobbet kl 6 på morgonen och far då ut med Ebba när han stiger upp. När jag vaknade hade jag fått ett glatt sms av J där det stor att Ebba inte kissat inne alls i natt. Vi har haft enstaka sådana nätter förut men regeln är nog 2-3 kisspölar. Det tog hon nog igen kan man säga! På 45 min, då jag försökte äta frukost var vi ut och kissade 3 ggr och kissade inne 3 ggr. Bara för att. Suck. 

Nu är jag inte lika bitter som jag låter, det finns faktiskt sådant som är mer positivtmed Ebbatjejen vår! Hon är jättefin, ser framemot att få visa henne på utställningar även om jag aldrig visat någon hund förr och jag inte vet hur det ska gå till med den Ebba jag känner idag. Men det tar vi då, kanske hennes skönhet bländar så pass mycket att det praktiska med att stå stilla och gå fint i koppel inte märks... Dessutom har vi börjat spåra, vilket kommer bli vår starka sida har jag på känn... Blodspåret förra helgen gick som en dans, personspårar gör hon hela tiden, om jag t.ex. kommit hem från skolan och hämtat posten går hon i mina spår när hon kommer ut, hon vet precis var jag gått och visar det tydligt. Nästa helg ska vi lägga ut ett nytt blodspår åt henne. Det allra bästa är att hon faktiskt blir lite trött av att spåra! Hon har fått nosa på en del skogsfåglar, och får varje dag nu i två veckor leka med Berta som är min mammas hund och som bor hos oss när mamma är på resa. De har bra sällskap av varandra även om Berta inte riktigt orkar med Ebbas fasoner hela tiden. Ebba visar också sin bästa sida när vi tränar, bara vi kommer i håg att inte berömma henne med rösten. Hon lär sig supersnabbt och tycker det är roligt. Och skrattar så vi ligger på golvet till sist gör vi varje dag, humor har hon! Och snygga sovpositioner... 

Introduktion till spår och jakt

Det är så mycket på gång hos oss att jag inte hunnit med att skriva här. Skolan har börjat för min del och det blev ingen mjukstart direkt, många lediga dagar har jag men skoldagarna och dess uppgifter tar energi så det räcker och blir över för att motsvara ledigheten. Dessutom snurrar det andra funderingar, vi planerar vårt nya hem för fulla muggar och försöker få klarhet i det till höger och vänster, mycket som ska ordnas och passas för att man ska få bygga ett hus! Platsen som det är fråga om är så vacker att jag bor där i tält bara jag får bo där..

Ebba har också hon börjat skolan! Valpskola som den yngsta deltagaren men helt duktig ändå, bortsett från att där finns så mycket sand och lera som är mycket intressantare än kontaktövningar och köttbullar...
Vad som däremot gick bättre var den spårkurs vi deltar i och som hålls två lördagar, förra lördagen och inkommande. Första lördagen handlade det om personspår och Ebba spårade direkt upp Joel som gömt sig i skogen samt senare det "riktiga" spåret när Joel gått en bit i skogen och sedan låtit spåret ligga i ca 20 min. Nu på lördag är det blodspår på schemat och det hoppas vi såklart att Ebba ska visa stort intresse för!

Just nu sitter vi i soffan, Ebba och jag, och väntar på att husse ska komma hem från skogen. Idag har skogsfågeljakten börjat och vi hoppas såklart på att få presentera skogsfågel för Ebba.

På rätt väg med det mesta

Klockan är nästan tolv, men jag kallar det ändå morgon, för här sitter jag ännu med mitt morgonkaffe i ena handen och en hund vilandes mot den andra. Morgonen blir så mycket mera utdragen med en valp i huset, ungefär såhär ser det ut: Jag vaknar mellan 7 och 10, helt beroende på hur Ebba sovit på natten och därmed hur jag har sovit, ut och kissa, varefter jag kan ta en dusch, lägger Ebbas mat i blöt - ut och kissa , ställer i ordning frukost åt mig själv och ger Ebba hennes mat - ut och kissa och bajsa, + lite lek, äter själv frukost med möjliga avbrott för kisspauser eftersom den lilla är full med energi vid det här laget och kiss kommer det ofta då. Här brukar vi också sätta in lite träning, idag blev det "ligg" som nyinslag och repetition av det hon redan kan. Sen är det dags för det bästa: Kaffe i soffan med en sovande hund bredvid. Det är också den farligaste stunden, för här kan man lätt låta sig övertalas av det sovande lilla livet att här kan vi ligga och vila lääääängeläänge du&jag, inga måste alls...

Nu skrev jag inget om den vanliga morgonrutinen att torka och moppa golvet fritt från kiss och bajs. Varför inte det då, kan man ju fråga sig? För att i natt blev det första natten Ebba hållits torr kan jag då berätta för er! En stor dag och ett stolt mamma-hjärta!

På senaste tiden har vi socialiserat oss en hel del, t.ex. har vi varit på Juthbacka marknaden och träffat massor med folk och flera hundar. Ebba var minsann poppis. Marknaden beräknas ha besökts av ca 40 000 pers och vi gick inte mer än några meter mellan beundrar skarorna. Flera kom fram och frågade om  det verkligen är en Weimaraner vi har, flera kände igen rasen men hade aldrig sett en i verkligheten förr, ännu flera frågade vad det är för ovanlig hund vi har med sammetspäls och blå ögon osv. Ebba trivdes som fisken i vattnet, det enda hon inte riktigt förstod var varför inte ALLA skulle stanna och hälsa på henne. Trött blev hon också, men nöjd verkade hon hela tiden. Dessutom fick hon en ny favoritleksak.

Vi har också lekt med Bronzo flera gånger, Ebbas stora idol. Vi har en sån tur som hittat en så snäll och bra hundkompis som orkar med en liten Ebba valp (och mycket mer än så). Berta (min mammas hund) orkar inte alls med ett sånt litet pyre utan ligger bara i soffan och surar när hon kommer, samt vaktar så hon inte far för nära hennes mamma eller hennes kattkompisar. Grannens schäfervalp är ännu rätt skrämmande eftersom han tycker att Ebba bor för nära honom, och pratar med stora bokstäver när de ses, men så småningom ska nog det gå bra det också...

Och det bästa av allt, vi har börjat få bukt med kattjagandet! Vi har gjort som så att vi sagt "nej" när hon jagat henne och sedan begärt hennes uppmärksamhet på något annat, varefter hon fått den bästa belöningen: Snellmans helköttskorv. Det har gett resultat, nu jagar hon inte henne alls om man hinner säga till i tid, Saga springer heller inte undan och idag åt de korv tillsammans där ute. Otroligt skönt att se att något går i rätt riktning, annat är det med vår apportträning var vi fått backa några steg och börja om, men nog ska väl det också ta sig...

Vila i frid Bästa Hampus

Idag har en av de största hundpersonligheter fått lämna jordelivet. Hampus, svärföräldrarnas Belgiska vallhund av typen laekenois. Kanske den klokaste hund jag känt, den ärligaste... och också den som bott djupt i mitt hjärta. Jag har gråtit många gånger av tanken på att den dagen ska komma, men när den väl kom kändes det ändå bra på ett sätt. Han var gammal, trött och sjuk, att avliva var det humanaste att göra. Jag hoppas att jag får träffa honom igen, och jag vill tro det. Ebba fick träffa honom två gånger, hoppas att Hampus hann lära henne ett och annat, för ännu kan jag inte tro att Ebba kommer bli lika bra, men vi får försöka vårt bästa.. Vi fick också lära oss av Hampus.

Pirayan med päls

Det har flyttat en piraya till oss. Hon bits så mycket hon hinner och ingen skonas! Inte ens småbarn, inte Sagakatten, ingen alls. När hon är på sitt värsta bushumör hjälper ingenting, hon hoppar och studsar och hugger mot ben, händer, kläder, allt hon kan få tag i! Hur många nej man än utbrister på raken så lugnar hon inte ner sig förrän man får hålla fast henne en liten stund och säga ett klart och tydligt nej. Att erbjuda andra leksaker fungerar inte, vad är nu roligare än ett barn som springer undan? Och att hon har sylvassa tänder, det vittnar mina händer om! 

Dessutom jagar hon Saga så mycket hon hinner. Saga har tackochlov sitt klätterträd + att hon får vara i sängen dit Ebba varken kan eller får hoppa upp, så hon slipper undan. Vi fick rådet att låta dem "göra upp" själva, men ingenting har under de här första två veckorna ändrats. Ebba står på Saga, smyger efter henne och jagar henne. Saga springer upp i träd, Ebba står nedanför och skäller. När Saga är i famnen har man en studsande Ebba nedanför. Hur trött Ebba än är, trots att hon väcks av Sagas jamande i sin djupaste skönhetssömn så är hon kvickt på benen och skäller och jagar om hon kan. Någon med tips om hur vi ska få bukt med detta? Vänta och se ännu? Förbjuda jakten på något otroligt sätt? Att locka på Ebba att göra något annat fungerar ej, Saga är nog högt på listan över det roligaste som finns här i världen. 

Att hon är en energisk och aktiv individ märks också redan nu. En promenad till fotbollsplanen här i kållby var vi tittade på Joels fotbollsmatch märktes ingenstans! Det är kanske 2-3 km, den väg vi tog. 

Är vi i skogen eller vid en strand vi besökt några gånger var hon kan springa fritt så orkar hon hur länge som helst, men när vi gett upp efter 1,5 h så sover hon hela natten sedan. Om inte, är det rambambula inomhus i flera timmar. Sådana timmar då man själv helst skulle sova..

Hon är med på det mesta, sover i bilen när vi handlar, i går var hon med på husvisning, varit hos "mommo" på hennes jobb ett par gånger när vi haft längre ärenden i stan osv. Hon är jättehärlig däremellan, men många gånger har vi önskat att tiden skulle spolas framåt 1 år eller så, då hon förhoppningsvis inte är lika bitsk, kanske blivit kompis med Saga, inte kissar inne och busar på natten osv... Och det är tur att hon är så söt som hon är, annars skulle allt inte vara lika lätt att förlåta.

Händelserik helg

Bilderna från helgen som utlovats! Vi har varit vid villan och plaskat i havet, simmat har vi inte kommit oss för ännu då vattnet är lite halvfarligt ännu om man frågar Ebba. Dessutom är det inget vidare att hon blöter sina öron i det, nu när hon har öroninflammation. Igår var vi också på första dejten med pinschern Bronzo och hans husse och matte. Ebba var lite försiktig först men sen gasade hon nog i efter bästa förmåga! Det lär dock ta några månader ännu innan hon hinner med krutpaketet B. Roligt hade vi iallafall! 

 Ebba med sin favoritleksak: en ekorre

 Husse och Ebba solar sig lite på bryggan

 Trots att man hittar korv i vattnet så är det inte så roligt... ännu.

Posera kan vi också...

...men mest var det fart och fläkt!

så sover man skönt sen!

Bronzo och Ebba

 När man blir trött i benen får man skjuts!

 Ebba ser och lär av skogshuggaren Bronzo

Vääänta på meeeeej..!

Fina Bronzo

Vad annat är på gång då? Som jag tidigare nämnde återhämtar vi oss som bäst från öroninflammationen och bakterier + svamp i öronen som Ebba konstaterades ha vid veterinärbesök förra veckan. Därför droppar vi örondroppar åt henne två gånger om dagen, det är inte så roligt men korvbiten efteråt gör det värt det! Dessutom försöker vi vara sociala nu, träffar människor och hundar så mycket vi hinner, så härefter är det fritt fram för alla Ebbabeundrare att hälsa på eller bjuda oss på besök! Förutom det sociala livet försöker vi få Ebba att förstå vad klicket på klickern betyder, vilket går bättre för varje dag. Vi tränar på att vara ensam vilket hittills gått helt smärtfritt! Inte ett litet gnäll heller när vi går, och när man inte orkar stå utanför dörren/i ett annat rum längre så går man in och hittar henne sovandes i soffan... Vet inte om vi ska ta det som positiv eller negativ respons, men tacksamt att hon inte gråter iallafall! Hon tycker om vår soffa, hon sover hellre där än i sovrummet på sin bädd på natten också. Dessutom blir hon hela tiden bättre på att kissa och bajsa utomhus, senaste dagarna har det skett ytterst få olyckor. Så ska vi fortsätta har vi tänkt!

social träning

Idag har vi haft mycket på gång! Ebbas socialiserings period har börjat och vi försöker träffa mycket folk och snälla hundar. Bilder kommer i morgon... stay tuned!

Dagens upptåg

Idag har vi varit till stranden första gången. Ebba blötte tassarna upp till magen men då sa hon "hit men inte längre" och for opp på land, trots att både jag och Joel var ute i vattnet. Vi busade lite på land i stället, hittade pinnar att bära på och så vidare... Ebba tycker inte om buren i bilen, det är bekvämare i famnen...

Vår lilla bebis

Jag har inte riktigt tid att skriva, det är fullt upp med att lära känna vår nya familjemedlem! Många är de som jämfört valplivet med att ha småbarn, och visst finns det likheter. I natt har hon sovit bra, 8 h med endast en kisspaus, däremellan gnäller hon lite, då får man bara sträcka ner handen och stryka några lugnande tag på ryggen så somnar hon om. Matte är trött, trots att hunden sover har inte hon lärt sig sova lika bra. Man måste ju ibland kolla så hon verkligen är kvar, att hon är här nu och att man inte hittat på allt...

Några riktigt brabilder får man inte, här är det fart och fläkt heela tiden!

Äntligen är hon här!

Äntligen fick vi hämta hem vår Ebba! Jag menade inte kunna hålla tårarna tillbaka då Marjaana ropade på henne och hon kom springande i full fart och med viftande svans! Marjaana sa att det verkar som om hon på något sätt skulle veta att hon ska vara med oss, när hon hade så bråttom emot oss som om vi redan kände varann. Det var lugnt sagt kärlek vid första ögonkastet och hon är den finaste lilla hund som finns! Både jag och Joel sitter med fåniga flin på läpparna och är så hopplöst förälskade i  vår nya familjemedlem, allt vi sett av henne hittills är bara positivt, men att hon är envis har vi också hunnit märka.. 

Hon har inte gnällt en enda gång efter sin mamma ännu, däremot grät hon lite då jag lämnade valphagen för att hämta en leksak åt henne, trots att Joel var med henne. Kanske hon tagit till mig som mamma redan?! ;) Med Sagakatten går det helt bra, med tanke på att det just träffats. Saga morrar och spottar lite, men eftersom Ebba inte rör en fena utan respekterar Sagas område så har det gått över förväntan. De kunde ligga på varsin Joels arm redan efter en timme i samma hus, och det är väl ok?

Det bästa av bröllop

Det enda som kunde få mig på annat än valptankar var tydligen ett bröllop av sällan skådat slag! Inte på flera veckor har det gått en timme utan att jag tänkt på vår kommande Ebba-valp, men ikväll glömde jag det helt, under hela bröllopsfesten tänkte jag inte på det alls. Och det förvånar mig! Aldrig har jag varit på ett så härligt bröllop, och jag är inte den enda som sa så. Paul och Johanna var otroligt fina, det strålade omkring dem och jag lovar att inte en enda bröllopsgäst hade tråkigt. Jag kunde ha firat med dem hela natten. Johanna var den sista som fick den stora förmånen att gifta sig med någon av Sundström bröderna, jag tror inte hon kommer att ångra sig någonsin. Som svägerskan Sofie uttryckte sig under sitt fina tal på festen "Jag vet inte vad Sara och Tage gjort med sina pojkar... Men bra har de lyckats!"

Bilderna räknas till  239 på datorn. Därtill finns några på telefonen också. Tänkte dela med mig av några här:

 Pauls och hans Johanna

 Fru Sundström x 4

Bröder och bästa vänner

 Fjantfoton i dimman ;)

Sen kan jag tillägga att jag just kom på att vi om 12 timmar sätter oss i bilen till Pihtipudas...