Metsätien pyörremyrsky "Ebba", och hennes väg till oss

Största anledningen till att jag övervägt en blogg av den här typen är vår kommande valp, och många är de som vill följa med hennes liv hos oss. Ebba har varit i tankarna i flera år redan, och om 6 dagar, denna veckas söndag, blir det äntligen dags! Då kör vi upp till Pihtipudas och kennel Metsätie för att hämta hem vår lilla tös, som då blir 8 veckor. 

Hund har jag velat ha i många år, så länge jag kan minnas. Vi har alltid haft hund hemma, men den helt egna hunden har jag inte haft möjlighet till förrän nu. Samma gäller min man Joel, som också i sin familj alltid haft hund, men inte för honom heller har den rätta tidpunkten för anskaffande av den jakthund han velat ha kommit. 

För 3 år sedan bestämde vi oss för vilken ras det skulle bli, Weimaraner. Fina, ståtliga hundar, utmanande, kräver flera timmars både motion och tankeverksamhet dagligen. De är väldigt ovanliga här i landet, men som modellhund hittar man dem nästan överallt på hundmatförpackningar, i djuraffärer i tv-reklamer osv., antagligen för att de är så snygga som de är! Av alla som jag berättat om vilken ras vi ska ha, är det en enda som vetat vad jag pratat om. 

För att kunna ge valpen den bästa starten i livet som vi kan, har vi planerat det noga. Det var i November 2012 vi siktade in oss på sommaren 2013. I December reserverade vi valp vid en kennel i Sverige, där blev tiken tyvärr inte dräktig så i april letade vi igen och beslöt oss för Metsätien kennel. Vi hade tur, som fjärde på reserveringslistan för tik, föddes just 4. Vi vakade natten de föddes, för att vänta på besked om någon valp fanns åt oss, och på morgonkvisten fick vi meddelandet som gjorde att mina glädjetårar utlöstes första gången, Ebba var född! 

Under vintern vi har väntat har vi flyttat från lägenhet till parhus på 78 kvm på markplan, enbart för att det är hundvänligare, vi köpte ny bil, inte bara för att vi skulle skaffa hund men modellen valdes utifrån det och hundburen, som behövde passa. Jag meddelade mitt sommarjobb i februari, att jag bara jobbar juni och juli i år, för att min valpmammaledighet börjar i augusti, och Joel begärde att få ta ut sin semester i september, då jag börjar skolan igen. Det sista lyckades inte helt, han får bara 1 vecka i september, men istället har jag inte mer än 1 skoldag i veckan ända till december, vilket ger mig hela hösten att koncentrera mig på hund. (Ja, och ev. lite på slutarbetet.)

Det börjar vara nära, säger folk omkring mig, men jag kan inte tro dem. Dagarna släpar sig långsamt fram, jag kan inte tänka på det på kvällen för då kan jag inte sova, jag har ont i magen av nervositet och förväntan dagligen och jag tror inte jag längtat och väntat så mycket på något förr. Och trots att Joel är det absolut bästa som hänt mig och alltid kommer att vara så är förväntan hundra gånger större inför detta än vad det var i fjol vid samma tidpunkt, då vi skulle gifta oss. Men han förstår mig, och det är ju tur! Det är många gånger om dagen jag får påminna mig själv "ääännu är det 6 dagar kvar..." Det är många som får höra det också! Så håll era tummar och tår för att allt ska gå bra när hon väl är hemma, vi har verkligen förberett oss så bra vi kunnat! 

Här hänger kopplet i väntan på användning...

Och Ebbas säng finns färdigt placerad bredvid min sida! 

Om 3 timmar är det 5 dagar kvar.....