Det ofattbara är att hon inte längre finns

Denna blogg som var tillägnad vår älskade Ebba kommer att få sitt slut här.

Ebba fick leva knappa 5 månader. Den eviga frågan varför kommer vi inte att få svar på. Veterinärerna talade flera gånger om Ebba som en "multiproblemhund", allergiska symptom, luft i magen och slutligen dödsorsaken, tarmarna sönderfrätta. Det gör ont att skriva om hennes sjukdomar, jag vill glömma den delen, glömma när hon hade ont och vi inte fick någon hjälp, och istället minnas de månader vi fick ha med en frisk och glad Ebba.

När jag och Joel funderade på namn till henne innan hon flyttat hem, pratade vi om Ebbaälskling, nu är hon Ebbaängel. Varför ska den finaste lilla hundvarelse som finns vara tvungen att lämna oss så tidigt? Kunde vi ha gjort något annorlunda? Var det vårt fel? Vet hon om att vi gjorde allt som stod i vår makt, enligt den kunskap vi hade? Vi kunde ju inget annat än lita på det de 6 olika veterinärer vi varit i kontakt med fredag-måndag sa... Det är inget akut. Stackars Ebba måste ha haft mera ont än hon visade oss, och blicken hon gav mig innan hon gick i väg med sköterskan för att bara bli röntgad och ultraljudad har etsat sig fast, kanske visste hon redan då mer än någon annan. Hon ville inte gå, tittade på mig och jag satte mig ner vid hennes sida och sa att det går nog bra. Tänkte på hur löjlig sköterskan måste tycka att jag är - de skulle ju bara undersöka! Men det var sista gången jag såg henne vid liv.

Tårarna bara rinner. Det gör de största delen av min vakna tid. När jag sover vill jag inte vakna för då minns jag så tydligt vad jag drömt, jag som sällan minns några drömmar. Nu är det bara Ebba i mina drömmar, i natt drömde jag att jag kommit på hur hon skulle bli frisk, vaknade och grät. Senare vaknade jag igen för att jag tyckte jag hörde att hon andades som när hon sover från sin bädd, men det gjorde hon förstås inte. Saknaden, smärtan, tomheten är värre än jag någonsin upplevt den, den är obeskrivbar och lika hemsk som Ebba var fantastisk.

Jag vet att det finns åsikter om att vi sörjer. "Det var ju bara en hund" kan man nästan höra hur somliga tänker, men jag har turligt nog inte hört någon säga det ännu. Och att jag skriver ut hur jag känner har folk alltid haft åsikter om. Jag skriver för att det är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Jag skriver offentligt för att det också finns de som bryr sig, om oss och om Ebba, och för att jag själv vill att folk ska veta hur det är, hellre det än att jag tvingas berätta det åt alla. Jag kan inte ännu prata om Ebba utan att det stockas i halsen och orden tar slut, då är det bättre att andra redan vet. Att sörja en hund, är likadan som vilken sorg som helst, man kan inte mäta sorg i vad det är man sörjer. För oss var Ebba viktig, en fullvärdig familjemedlem. Strax innan min telefon ringde och vi fick det hemska beskedet hade Joel sagt åt sin oroliga fru att allt går bra, han kramade om mig och sa att jag, Ebba och Saga är hans familj. Det sa han i går också. Ebba fortsätter att vara med oss och vi kommer aldrig att glömma henne, men jag hoppas att smärtan och saknaden vi känner blir mindre för var dag som går. Mitt största hopp ligger till att hon förlåter oss för vad vi inte visste och att vi får se henne igen när vi dör.