Det ofattbara är att hon inte längre finns

Denna blogg som var tillägnad vår älskade Ebba kommer att få sitt slut här.

Ebba fick leva knappa 5 månader. Den eviga frågan varför kommer vi inte att få svar på. Veterinärerna talade flera gånger om Ebba som en "multiproblemhund", allergiska symptom, luft i magen och slutligen dödsorsaken, tarmarna sönderfrätta. Det gör ont att skriva om hennes sjukdomar, jag vill glömma den delen, glömma när hon hade ont och vi inte fick någon hjälp, och istället minnas de månader vi fick ha med en frisk och glad Ebba.

När jag och Joel funderade på namn till henne innan hon flyttat hem, pratade vi om Ebbaälskling, nu är hon Ebbaängel. Varför ska den finaste lilla hundvarelse som finns vara tvungen att lämna oss så tidigt? Kunde vi ha gjort något annorlunda? Var det vårt fel? Vet hon om att vi gjorde allt som stod i vår makt, enligt den kunskap vi hade? Vi kunde ju inget annat än lita på det de 6 olika veterinärer vi varit i kontakt med fredag-måndag sa... Det är inget akut. Stackars Ebba måste ha haft mera ont än hon visade oss, och blicken hon gav mig innan hon gick i väg med sköterskan för att bara bli röntgad och ultraljudad har etsat sig fast, kanske visste hon redan då mer än någon annan. Hon ville inte gå, tittade på mig och jag satte mig ner vid hennes sida och sa att det går nog bra. Tänkte på hur löjlig sköterskan måste tycka att jag är - de skulle ju bara undersöka! Men det var sista gången jag såg henne vid liv.

Tårarna bara rinner. Det gör de största delen av min vakna tid. När jag sover vill jag inte vakna för då minns jag så tydligt vad jag drömt, jag som sällan minns några drömmar. Nu är det bara Ebba i mina drömmar, i natt drömde jag att jag kommit på hur hon skulle bli frisk, vaknade och grät. Senare vaknade jag igen för att jag tyckte jag hörde att hon andades som när hon sover från sin bädd, men det gjorde hon förstås inte. Saknaden, smärtan, tomheten är värre än jag någonsin upplevt den, den är obeskrivbar och lika hemsk som Ebba var fantastisk.

Jag vet att det finns åsikter om att vi sörjer. "Det var ju bara en hund" kan man nästan höra hur somliga tänker, men jag har turligt nog inte hört någon säga det ännu. Och att jag skriver ut hur jag känner har folk alltid haft åsikter om. Jag skriver för att det är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Jag skriver offentligt för att det också finns de som bryr sig, om oss och om Ebba, och för att jag själv vill att folk ska veta hur det är, hellre det än att jag tvingas berätta det åt alla. Jag kan inte ännu prata om Ebba utan att det stockas i halsen och orden tar slut, då är det bättre att andra redan vet. Att sörja en hund, är likadan som vilken sorg som helst, man kan inte mäta sorg i vad det är man sörjer. För oss var Ebba viktig, en fullvärdig familjemedlem. Strax innan min telefon ringde och vi fick det hemska beskedet hade Joel sagt åt sin oroliga fru att allt går bra, han kramade om mig och sa att jag, Ebba och Saga är hans familj. Det sa han i går också. Ebba fortsätter att vara med oss och vi kommer aldrig att glömma henne, men jag hoppas att smärtan och saknaden vi känner blir mindre för var dag som går. Mitt största hopp ligger till att hon förlåter oss för vad vi inte visste och att vi får se henne igen när vi dör.

Sjukdomshistorien hittills

Det är två veckor sedan det hela började med att ögat och ansiktet svullnade upp, samt att hon fick små knottror här och var. Det förändrades snabbt under e.m. kom och gick. När hon såg riktigt deformerad ut ringde vi jourhavande veterinär, fick snabbverkande kortison och värkmedicin. 

Så såg det ut när det började, men det blev betydligt värre. 

Under natten till tisdagen 15.10 började hon kasta upp. 20-30 ggr på några timmar, vi for in till Losvika djurklinik där blodprov och röntgenbilder togs. Konstaterades att infektion finns i kroppen. På röntgen såg man en enormt stor luftficka, som veterinären inte kunde tro att var enbart luft - därför opererades hon, i hopp om att hitta främmande föremål i tarmen. Där hittades ingen förklaring, lite sand och ett grässtrå som antagligen skulle ha hittat ut den naturliga vägen, men också en mycket irriterad tunntarm. Både tunntarm och magsäck hade öppnats. 

 

Efter operationen var hon dålig såklart, en stor operation och ingen förklaring hittad. Diet med välling skonsam för tarmen påbörjades och Ebba åt både mediciner och mat med god aptit. Ibland kräktes hon men jag tror förklaringen till det ligger i att jag gav medicinen på tom mage vissa dagar, innan jag visste att det ska man inte göra. I övrigt mådde hon bra. 

På tisdagen exakt 1 vecka efter operationen hade hon kräkts upprepade gånger på morgonen. De ville vi skulle visa upp henne vid kliniken så vi for dit, fick antibiotikan utbytt, nya blodprov tagna med fortsatt positivt på infektionsprovet. Vi skulle också höja matkopparna åt henne och ge små portioner med mat, samt inte ge medicin på tom mage. De misstänkte att något i magsäcken stör henne, mest troligt en outvecklad magmun som inte kan reglera  syror i magsäcken. 

På fredagen samma vecka, 11 dagar efter operationen, for vi tillbaka till kliniken för att plocka bort stygnen. Hon åt dåligt den dagen redan på morgonen, vilket bara inte händer med ett matvrak som Ebba. Försökte ge henne mat flera gånger efter det men hon ville inte ha. Hon blev riktigt slö under kvällen, gick kutryggad och stelt och mest bara sov. Ringde jourhavande veterinär än en gång och han förberedde oss på att det kunde vara sista resan. Framme vid mottagningen fick hon en spruta värkmedicin och order om att ringa Losvika direkt på lördag morgon. 

Hela lördagen satt vi vid Losvika med en dålig Ebba. Veterinärerna råkade alla vara borta på skolning så sköterskan fick order via telefon. Blodprov togs, visade på uttorkning, fick därför NaCl i dropp. Piggnade knappt alls till. Den dagen åt hon inte heller annat än en par teskedar kattmat. Hon fick också medicinen Zitac, 3 ggr om dagen f.o.m det. 

Igår söndag var hon fortfarande dålig och oäten. Inte velat gå ut, velat vara i fred och bara sovit. I går märkte vi också att hon svullnat upp vid revbenen och strax bakom. Ringde veterinär Ursula om råd, men läget var inte akut ansåg hon. 

Måndag morgon och äntligen större möjligheter. Ringde den veterinär jag fått 24 tips om, Pentti Tapio i Kälviä. Han tyckte jag skulle sluta med Rimadyl (värkmedicin) vilket jag redan gjort pga. egna misstankar om att det kunde ligga en bov i den, men också med antibiotikan Synulox, och ist följa med tempen. Antibiotikan kan nämligen ge aptitlöshet. Han tyckte jag skulle avvakta tills vidare, men nämnde också att sammanväxningar efter operationen kan vara möjliga. 

Ebba är i övrigt piggare idag. Ingen mat har jag fått i henne men hon bryr sig i om var jag rör mig, kommer självmant ut och kissar och lyssnar mer på ljud utifrån. Därför tyckte de inte heller vid Losvika att jag behövde komma in idag. 

Det som oroar mig är den fortsatt svullna magen. Och att vi inte vet alls vad något beror på ännu, vi står fortfarande på ruta 1 med det. Inte för att jag behöver veta heller, bara hon skulle bli och få hållas FRISK! 

Ebba tränar apport

Ebba, som blev 16 veckor i lördags tränar apport med husse på videorna nedan. Apporten har varit en utmaning med flera bakslag men nu hoppas vi att det ska börja fungera bättre och bättre....

http://youtu.be/IoGRZqaULPY

http://youtu.be/agZY2pP0IL0

en Ebbafilur

Idag har jag och Ebba varit till veterinären och fått vårt sista vaccin för att få entra alla utställningar och kurser. Ebba uppförde sig exemplariskt och charmade veterinären och sköterskorna ordentligt. De trodde mig knappast när jag berättade vad jag hittade på köksbordet i natt när jag steg upp för att kolla varifrån gnällandet jag hörde kom... jo just det, Ebba står med alla fyra tassar på vårt matbord, och viftar försiktigt på svansen. 

Ner åkte hon, men jag kunde mest skratta åt henne. Jag och Joel hade före det suttit och funderat att det ser ut som om någon tuggat på bladet på blomman som står där, och Saga hade fått skulden. Jag tror dock boven var någon annan. Hon vet såklart att hon inte får vara på bordet, hon får inte fara upp på kökssoffan ens varifrån hon då har hoppat till bordet, så hon gör det när vi är borta eller sover. Hur gör man då om man vill undvika att en hund går på och antagligen också slickar rent hela bordet, om jag får fråga? 

Veterinären frågade också hur livet med en Weimaraner är, och mitt svar var omväxlande och spännande. Hon hittar på otyg varje dag, är väldigt rolig och så, men hon är inte alls långt i från en annons på findit däremellan... 

Mellanrapport 15v

Vi har en jobbig valp. Det har Ebbas fröknar i skolan också konstaterat, eller deras ordval var "krävande". Hon är som mysigast när hon sover och är nyvaken, men allt annat far i motsatt håll. Hon bits så förskräckligt mycket, hon har bitit sönder flera klädesplagg när hon hoppar mot oss och biter tag i kläderna. Vi har provat "allt", hålla i henne tills hon lugnar sig, stänga in i annat rum tills hon lugnar sig, knuffa undan henne även om vi vet att det bara uppmuntrar till mera lek är det ändå den reaktionen som kommer först när man blöder tillräckligt och så har vi försökt med "Nej", samt att ignorera. Allt utom de två sistnämnda trissar bara upp henne mer. Ignorera kan man göra men då har hon oftast hunnit få sönder något och hon biter så hårt att man inte står ut så länge med att bara låta henne hålla på... Att förbjuda är det vi försöker hålla oss till nu helt och hållet, alltså vi försöker få sagt ett tydligt Nej och avvisar henne, samt erbjuder henne något annat att leka med. Det fungerar om hon inte är så pass upp i varv att hon också blivit döv, vilket händer ganska ofta. 

Det vi lärt oss är att inte använda rösten när vi berömmer, om vi använder så bara en låg ton och kort. Det är det som får i gång henne så pass mycket att hon inte kan lyssna. Värst är hon på morgonen efter nattsömnen, och på valpskolan när där är så många andra lekglada hundar och samtidigt skulle man behöva koncentrera sig på vad matte och husse säger! Det blir liksom för mycket. Vi har många, många gånger längtat efter vår vuxna Ebba som inte bits! Allt skulle vara mycket roligare och enklare då. 

Joel börjar jobbet kl 6 på morgonen och far då ut med Ebba när han stiger upp. När jag vaknade hade jag fått ett glatt sms av J där det stor att Ebba inte kissat inne alls i natt. Vi har haft enstaka sådana nätter förut men regeln är nog 2-3 kisspölar. Det tog hon nog igen kan man säga! På 45 min, då jag försökte äta frukost var vi ut och kissade 3 ggr och kissade inne 3 ggr. Bara för att. Suck. 

Nu är jag inte lika bitter som jag låter, det finns faktiskt sådant som är mer positivtmed Ebbatjejen vår! Hon är jättefin, ser framemot att få visa henne på utställningar även om jag aldrig visat någon hund förr och jag inte vet hur det ska gå till med den Ebba jag känner idag. Men det tar vi då, kanske hennes skönhet bländar så pass mycket att det praktiska med att stå stilla och gå fint i koppel inte märks... Dessutom har vi börjat spåra, vilket kommer bli vår starka sida har jag på känn... Blodspåret förra helgen gick som en dans, personspårar gör hon hela tiden, om jag t.ex. kommit hem från skolan och hämtat posten går hon i mina spår när hon kommer ut, hon vet precis var jag gått och visar det tydligt. Nästa helg ska vi lägga ut ett nytt blodspår åt henne. Det allra bästa är att hon faktiskt blir lite trött av att spåra! Hon har fått nosa på en del skogsfåglar, och får varje dag nu i två veckor leka med Berta som är min mammas hund och som bor hos oss när mamma är på resa. De har bra sällskap av varandra även om Berta inte riktigt orkar med Ebbas fasoner hela tiden. Ebba visar också sin bästa sida när vi tränar, bara vi kommer i håg att inte berömma henne med rösten. Hon lär sig supersnabbt och tycker det är roligt. Och skrattar så vi ligger på golvet till sist gör vi varje dag, humor har hon! Och snygga sovpositioner... 

Introduktion till spår och jakt

Det är så mycket på gång hos oss att jag inte hunnit med att skriva här. Skolan har börjat för min del och det blev ingen mjukstart direkt, många lediga dagar har jag men skoldagarna och dess uppgifter tar energi så det räcker och blir över för att motsvara ledigheten. Dessutom snurrar det andra funderingar, vi planerar vårt nya hem för fulla muggar och försöker få klarhet i det till höger och vänster, mycket som ska ordnas och passas för att man ska få bygga ett hus! Platsen som det är fråga om är så vacker att jag bor där i tält bara jag får bo där..

Ebba har också hon börjat skolan! Valpskola som den yngsta deltagaren men helt duktig ändå, bortsett från att där finns så mycket sand och lera som är mycket intressantare än kontaktövningar och köttbullar...
Vad som däremot gick bättre var den spårkurs vi deltar i och som hålls två lördagar, förra lördagen och inkommande. Första lördagen handlade det om personspår och Ebba spårade direkt upp Joel som gömt sig i skogen samt senare det "riktiga" spåret när Joel gått en bit i skogen och sedan låtit spåret ligga i ca 20 min. Nu på lördag är det blodspår på schemat och det hoppas vi såklart att Ebba ska visa stort intresse för!

Just nu sitter vi i soffan, Ebba och jag, och väntar på att husse ska komma hem från skogen. Idag har skogsfågeljakten börjat och vi hoppas såklart på att få presentera skogsfågel för Ebba.

På rätt väg med det mesta

Klockan är nästan tolv, men jag kallar det ändå morgon, för här sitter jag ännu med mitt morgonkaffe i ena handen och en hund vilandes mot den andra. Morgonen blir så mycket mera utdragen med en valp i huset, ungefär såhär ser det ut: Jag vaknar mellan 7 och 10, helt beroende på hur Ebba sovit på natten och därmed hur jag har sovit, ut och kissa, varefter jag kan ta en dusch, lägger Ebbas mat i blöt - ut och kissa , ställer i ordning frukost åt mig själv och ger Ebba hennes mat - ut och kissa och bajsa, + lite lek, äter själv frukost med möjliga avbrott för kisspauser eftersom den lilla är full med energi vid det här laget och kiss kommer det ofta då. Här brukar vi också sätta in lite träning, idag blev det "ligg" som nyinslag och repetition av det hon redan kan. Sen är det dags för det bästa: Kaffe i soffan med en sovande hund bredvid. Det är också den farligaste stunden, för här kan man lätt låta sig övertalas av det sovande lilla livet att här kan vi ligga och vila lääääängeläänge du&jag, inga måste alls...

Nu skrev jag inget om den vanliga morgonrutinen att torka och moppa golvet fritt från kiss och bajs. Varför inte det då, kan man ju fråga sig? För att i natt blev det första natten Ebba hållits torr kan jag då berätta för er! En stor dag och ett stolt mamma-hjärta!

På senaste tiden har vi socialiserat oss en hel del, t.ex. har vi varit på Juthbacka marknaden och träffat massor med folk och flera hundar. Ebba var minsann poppis. Marknaden beräknas ha besökts av ca 40 000 pers och vi gick inte mer än några meter mellan beundrar skarorna. Flera kom fram och frågade om  det verkligen är en Weimaraner vi har, flera kände igen rasen men hade aldrig sett en i verkligheten förr, ännu flera frågade vad det är för ovanlig hund vi har med sammetspäls och blå ögon osv. Ebba trivdes som fisken i vattnet, det enda hon inte riktigt förstod var varför inte ALLA skulle stanna och hälsa på henne. Trött blev hon också, men nöjd verkade hon hela tiden. Dessutom fick hon en ny favoritleksak.

Vi har också lekt med Bronzo flera gånger, Ebbas stora idol. Vi har en sån tur som hittat en så snäll och bra hundkompis som orkar med en liten Ebba valp (och mycket mer än så). Berta (min mammas hund) orkar inte alls med ett sånt litet pyre utan ligger bara i soffan och surar när hon kommer, samt vaktar så hon inte far för nära hennes mamma eller hennes kattkompisar. Grannens schäfervalp är ännu rätt skrämmande eftersom han tycker att Ebba bor för nära honom, och pratar med stora bokstäver när de ses, men så småningom ska nog det gå bra det också...

Och det bästa av allt, vi har börjat få bukt med kattjagandet! Vi har gjort som så att vi sagt "nej" när hon jagat henne och sedan begärt hennes uppmärksamhet på något annat, varefter hon fått den bästa belöningen: Snellmans helköttskorv. Det har gett resultat, nu jagar hon inte henne alls om man hinner säga till i tid, Saga springer heller inte undan och idag åt de korv tillsammans där ute. Otroligt skönt att se att något går i rätt riktning, annat är det med vår apportträning var vi fått backa några steg och börja om, men nog ska väl det också ta sig...