Det ofattbara är att hon inte längre finns

Denna blogg som var tillägnad vår älskade Ebba kommer att få sitt slut här.

Ebba fick leva knappa 5 månader. Den eviga frågan varför kommer vi inte att få svar på. Veterinärerna talade flera gånger om Ebba som en "multiproblemhund", allergiska symptom, luft i magen och slutligen dödsorsaken, tarmarna sönderfrätta. Det gör ont att skriva om hennes sjukdomar, jag vill glömma den delen, glömma när hon hade ont och vi inte fick någon hjälp, och istället minnas de månader vi fick ha med en frisk och glad Ebba.

När jag och Joel funderade på namn till henne innan hon flyttat hem, pratade vi om Ebbaälskling, nu är hon Ebbaängel. Varför ska den finaste lilla hundvarelse som finns vara tvungen att lämna oss så tidigt? Kunde vi ha gjort något annorlunda? Var det vårt fel? Vet hon om att vi gjorde allt som stod i vår makt, enligt den kunskap vi hade? Vi kunde ju inget annat än lita på det de 6 olika veterinärer vi varit i kontakt med fredag-måndag sa... Det är inget akut. Stackars Ebba måste ha haft mera ont än hon visade oss, och blicken hon gav mig innan hon gick i väg med sköterskan för att bara bli röntgad och ultraljudad har etsat sig fast, kanske visste hon redan då mer än någon annan. Hon ville inte gå, tittade på mig och jag satte mig ner vid hennes sida och sa att det går nog bra. Tänkte på hur löjlig sköterskan måste tycka att jag är - de skulle ju bara undersöka! Men det var sista gången jag såg henne vid liv.

Tårarna bara rinner. Det gör de största delen av min vakna tid. När jag sover vill jag inte vakna för då minns jag så tydligt vad jag drömt, jag som sällan minns några drömmar. Nu är det bara Ebba i mina drömmar, i natt drömde jag att jag kommit på hur hon skulle bli frisk, vaknade och grät. Senare vaknade jag igen för att jag tyckte jag hörde att hon andades som när hon sover från sin bädd, men det gjorde hon förstås inte. Saknaden, smärtan, tomheten är värre än jag någonsin upplevt den, den är obeskrivbar och lika hemsk som Ebba var fantastisk.

Jag vet att det finns åsikter om att vi sörjer. "Det var ju bara en hund" kan man nästan höra hur somliga tänker, men jag har turligt nog inte hört någon säga det ännu. Och att jag skriver ut hur jag känner har folk alltid haft åsikter om. Jag skriver för att det är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Jag skriver offentligt för att det också finns de som bryr sig, om oss och om Ebba, och för att jag själv vill att folk ska veta hur det är, hellre det än att jag tvingas berätta det åt alla. Jag kan inte ännu prata om Ebba utan att det stockas i halsen och orden tar slut, då är det bättre att andra redan vet. Att sörja en hund, är likadan som vilken sorg som helst, man kan inte mäta sorg i vad det är man sörjer. För oss var Ebba viktig, en fullvärdig familjemedlem. Strax innan min telefon ringde och vi fick det hemska beskedet hade Joel sagt åt sin oroliga fru att allt går bra, han kramade om mig och sa att jag, Ebba och Saga är hans familj. Det sa han i går också. Ebba fortsätter att vara med oss och vi kommer aldrig att glömma henne, men jag hoppas att smärtan och saknaden vi känner blir mindre för var dag som går. Mitt största hopp ligger till att hon förlåter oss för vad vi inte visste och att vi får se henne igen när vi dör.

Sjukdomshistorien hittills

Det är två veckor sedan det hela började med att ögat och ansiktet svullnade upp, samt att hon fick små knottror här och var. Det förändrades snabbt under e.m. kom och gick. När hon såg riktigt deformerad ut ringde vi jourhavande veterinär, fick snabbverkande kortison och värkmedicin. 

Så såg det ut när det började, men det blev betydligt värre. 

Under natten till tisdagen 15.10 började hon kasta upp. 20-30 ggr på några timmar, vi for in till Losvika djurklinik där blodprov och röntgenbilder togs. Konstaterades att infektion finns i kroppen. På röntgen såg man en enormt stor luftficka, som veterinären inte kunde tro att var enbart luft - därför opererades hon, i hopp om att hitta främmande föremål i tarmen. Där hittades ingen förklaring, lite sand och ett grässtrå som antagligen skulle ha hittat ut den naturliga vägen, men också en mycket irriterad tunntarm. Både tunntarm och magsäck hade öppnats. 

 

Efter operationen var hon dålig såklart, en stor operation och ingen förklaring hittad. Diet med välling skonsam för tarmen påbörjades och Ebba åt både mediciner och mat med god aptit. Ibland kräktes hon men jag tror förklaringen till det ligger i att jag gav medicinen på tom mage vissa dagar, innan jag visste att det ska man inte göra. I övrigt mådde hon bra. 

På tisdagen exakt 1 vecka efter operationen hade hon kräkts upprepade gånger på morgonen. De ville vi skulle visa upp henne vid kliniken så vi for dit, fick antibiotikan utbytt, nya blodprov tagna med fortsatt positivt på infektionsprovet. Vi skulle också höja matkopparna åt henne och ge små portioner med mat, samt inte ge medicin på tom mage. De misstänkte att något i magsäcken stör henne, mest troligt en outvecklad magmun som inte kan reglera  syror i magsäcken. 

På fredagen samma vecka, 11 dagar efter operationen, for vi tillbaka till kliniken för att plocka bort stygnen. Hon åt dåligt den dagen redan på morgonen, vilket bara inte händer med ett matvrak som Ebba. Försökte ge henne mat flera gånger efter det men hon ville inte ha. Hon blev riktigt slö under kvällen, gick kutryggad och stelt och mest bara sov. Ringde jourhavande veterinär än en gång och han förberedde oss på att det kunde vara sista resan. Framme vid mottagningen fick hon en spruta värkmedicin och order om att ringa Losvika direkt på lördag morgon. 

Hela lördagen satt vi vid Losvika med en dålig Ebba. Veterinärerna råkade alla vara borta på skolning så sköterskan fick order via telefon. Blodprov togs, visade på uttorkning, fick därför NaCl i dropp. Piggnade knappt alls till. Den dagen åt hon inte heller annat än en par teskedar kattmat. Hon fick också medicinen Zitac, 3 ggr om dagen f.o.m det. 

Igår söndag var hon fortfarande dålig och oäten. Inte velat gå ut, velat vara i fred och bara sovit. I går märkte vi också att hon svullnat upp vid revbenen och strax bakom. Ringde veterinär Ursula om råd, men läget var inte akut ansåg hon. 

Måndag morgon och äntligen större möjligheter. Ringde den veterinär jag fått 24 tips om, Pentti Tapio i Kälviä. Han tyckte jag skulle sluta med Rimadyl (värkmedicin) vilket jag redan gjort pga. egna misstankar om att det kunde ligga en bov i den, men också med antibiotikan Synulox, och ist följa med tempen. Antibiotikan kan nämligen ge aptitlöshet. Han tyckte jag skulle avvakta tills vidare, men nämnde också att sammanväxningar efter operationen kan vara möjliga. 

Ebba är i övrigt piggare idag. Ingen mat har jag fått i henne men hon bryr sig i om var jag rör mig, kommer självmant ut och kissar och lyssnar mer på ljud utifrån. Därför tyckte de inte heller vid Losvika att jag behövde komma in idag. 

Det som oroar mig är den fortsatt svullna magen. Och att vi inte vet alls vad något beror på ännu, vi står fortfarande på ruta 1 med det. Inte för att jag behöver veta heller, bara hon skulle bli och få hållas FRISK! 

Ebba tränar apport

Ebba, som blev 16 veckor i lördags tränar apport med husse på videorna nedan. Apporten har varit en utmaning med flera bakslag men nu hoppas vi att det ska börja fungera bättre och bättre....

http://youtu.be/IoGRZqaULPY

http://youtu.be/agZY2pP0IL0