Vi har en jobbig valp. Det har Ebbas fröknar i skolan också konstaterat, eller deras ordval var "krävande". Hon är som mysigast när hon sover och är nyvaken, men allt annat far i motsatt håll. Hon bits så förskräckligt mycket, hon har bitit sönder flera klädesplagg när hon hoppar mot oss och biter tag i kläderna. Vi har provat "allt", hålla i henne tills hon lugnar sig, stänga in i annat rum tills hon lugnar sig, knuffa undan henne även om vi vet att det bara uppmuntrar till mera lek är det ändå den reaktionen som kommer först när man blöder tillräckligt och så har vi försökt med "Nej", samt att ignorera. Allt utom de två sistnämnda trissar bara upp henne mer. Ignorera kan man göra men då har hon oftast hunnit få sönder något och hon biter så hårt att man inte står ut så länge med att bara låta henne hålla på... Att förbjuda är det vi försöker hålla oss till nu helt och hållet, alltså vi försöker få sagt ett tydligt Nej och avvisar henne, samt erbjuder henne något annat att leka med. Det fungerar om hon inte är så pass upp i varv att hon också blivit döv, vilket händer ganska ofta.
Det vi lärt oss är att inte använda rösten när vi berömmer, om vi använder så bara en låg ton och kort. Det är det som får i gång henne så pass mycket att hon inte kan lyssna. Värst är hon på morgonen efter nattsömnen, och på valpskolan när där är så många andra lekglada hundar och samtidigt skulle man behöva koncentrera sig på vad matte och husse säger! Det blir liksom för mycket. Vi har många, många gånger längtat efter vår vuxna Ebba som inte bits! Allt skulle vara mycket roligare och enklare då.
Joel börjar jobbet kl 6 på morgonen och far då ut med Ebba när han stiger upp. När jag vaknade hade jag fått ett glatt sms av J där det stor att Ebba inte kissat inne alls i natt. Vi har haft enstaka sådana nätter förut men regeln är nog 2-3 kisspölar. Det tog hon nog igen kan man säga! På 45 min, då jag försökte äta frukost var vi ut och kissade 3 ggr och kissade inne 3 ggr. Bara för att. Suck.
Nu är jag inte lika bitter som jag låter, det finns faktiskt sådant som är mer positivtmed Ebbatjejen vår! Hon är jättefin, ser framemot att få visa henne på utställningar även om jag aldrig visat någon hund förr och jag inte vet hur det ska gå till med den Ebba jag känner idag. Men det tar vi då, kanske hennes skönhet bländar så pass mycket att det praktiska med att stå stilla och gå fint i koppel inte märks... Dessutom har vi börjat spåra, vilket kommer bli vår starka sida har jag på känn... Blodspåret förra helgen gick som en dans, personspårar gör hon hela tiden, om jag t.ex. kommit hem från skolan och hämtat posten går hon i mina spår när hon kommer ut, hon vet precis var jag gått och visar det tydligt. Nästa helg ska vi lägga ut ett nytt blodspår åt henne. Det allra bästa är att hon faktiskt blir lite trött av att spåra! Hon har fått nosa på en del skogsfåglar, och får varje dag nu i två veckor leka med Berta som är min mammas hund och som bor hos oss när mamma är på resa. De har bra sällskap av varandra även om Berta inte riktigt orkar med Ebbas fasoner hela tiden. Ebba visar också sin bästa sida när vi tränar, bara vi kommer i håg att inte berömma henne med rösten. Hon lär sig supersnabbt och tycker det är roligt. Och skrattar så vi ligger på golvet till sist gör vi varje dag, humor har hon! Och snygga sovpositioner...
